Idag kom Ida och jag på att vi skulle ha picknick. Och att vi skulle cykla dit. Vilket innebar att jag skulle cykla med den inte allför lugna Benny vid min sida. Vi hade övat en del innan, men inte så värst mycket. Några turar i parken, runt, runt, runt.... Tills matte blev less ;) För att underlätta så hade jag funderat länge på att köpa en tillsats till cykeln som han kunde sitta fast i. Sagt och gjort - jag rev ut rabattkupongen ur Arken-tidningen, slängde mig på cykeln och spurtade mot stan. Jag kom hem igen en kort stund senare, 400 kronor fattigare och med en s.k. "sprinter" som skulle skruvas fast kring cykelns ram. Ungefär en och en halv timme - och sex muttrar som skruvats av och på ett dussintal gånger - satt den på plats. Lite mindre justeringar fick göras för att inte hälen skulle slå i den då man trampade, men det fick min far göra när han kom hem.
Kakorna var bakade och saften blandad när vi äntligen skulle fara iväg kring tvåtiden. Jag cyklade samtidigt som Ida, trots att jag hade en mycket kortare väg. Detta för att i värsta fall, tänkte jag, skulle få gå hela vägen. Han är ju som sagt lite yr, min Benny. 

Först såg vi en fin plats med gräs (trodde vi) intill vattnet. Efter att ha korsat en lagom mysig sumpmark kom vi fram, och det visade sig att det inte allt var gräs, utan en bädd av vasstrån. Såna där torkade, ljusa, som brukar ligga på vissa ställen kring en sjö. Det sviktade mysigt, tänkte vi, så vi stannade där ett tag. (Vad det egentligen berodde på var att ingen av oss - förutom Benny förstås - ville korsa sumpen igen).

     

Vi fikade lite och löste lite korsord i solen, innan jag sa att vi skulle cykla vidare. Jag hade inte riktigt släppt min picknickdröm om att ha det mysigt vid vattnet på gräs, så vi fortsatte.
Vi cyklade på, och vi var med om några omkörningar av galningar, och Benny som helt plötsligt skulle göra nr 2 i farten. Där blev det en liten tvärnit. Stackaren! (:

Väl framme gick vi över den gröna åkern och satte oss intill vattnet. Problemet var bara att där fanns det brännässlor, så vi fick flytta upp en bit. Men det gjorde detsamma - för där i det höga gräset var det lä.
Efter en stund skällde Benny på något som inte fanns, och började äta på något en bra bit bort i gräset. Han kom inte vid inkallning, så jag tänkte lugnt att det var väl något väldigt gott han hittat. Han kom dock efter en stund och lite ilska i mattes röst, tuggande på något. Jag sa loss, och han släppte mycket riktigt ner en benbit i gräset bredvid mig. Han glömde snart bort biten och gick och badade istället.

Efter det hände det inte så mycket, vilket var skönt. Jag och Ida snackade lite skit, och packade sedan ihop våra saker. Klockan hade blivit halv sex och det var dags för hemfärd.